Mörka hösten knackar på min dörr.
Hösten (med mörk Sjunde inseglet röst): "Det är jag som är verkligheten"
Jag: "Har du kommit för att hämta mig?"
Hösten: "Du är redan här skitunge"
Och jag blir lika förvånad varje år det händer. Jag menar hur ser inte hösten ut när du kikar på den genom titthålet i ytterdörren. Och det går bara att inte öppna. Fast jag inte vill något hellre än bara stänga in mig och låtsas som ingenting har hänt. Känner mig alltid som en obstinat 13-åring den här tiden på året. Alla är dumma. Alla vill ont. Jag vet faktiskt bäst och det är att fortsätta få drömma för alltid. Vill inte städa. Diska. Tvätta. Gå upp tidigt. Laga mat. Vill inget vardagligt. Tråååkigt. Jag är värdelös. Ful. Fånig. Samtidigt vet jag bäst. Kan allt. Kan själv. Men vill ha hjälp. En levande död gående paradox.
