Min tidsoptimism har eskalerat till oanade proportioner. Efter ett års mammaledighet utan några direkta tider att passa har jag glömt bort hur lång tid saker och ting kan ta. Igår hade jag tänkt hänga upp tavlorna på kafé Gusto. Åkte dit med inställningen att "det är väl bara att hamra in några spikar så är det fix". Tänkte att jag och Gustav skulle ta oss dit mirakulöst till de öppnar klockan 8.00. Borde kanske insett redan när vi gick upp vid 07.20 att vi nog inte riktigt skulle hinna dit till dess. Väl där var klockan redan 09.10 och klockan 09.40 behövde vi gå för att hinna till barnavårdscentralen för Gustavs ett-årskontroll. Bara att ta av alla ytterkläder tar väldigt lång tid. Tydligen. Jag hann dricka en fantastiskt god cappuccino i alla fall. Och kolla lite vilken tavla som skulle hänga vart. Jag ska göra ett nytt försök i eftermiddag.
Gillar inte de där klockorna...
